Mitt liv - en såp-opera.

På senare tid har jag inte haft ork att ta upp aktuella saker.
Mitt tänkande har stoppat och mitt privatliv står o fokus just för att mitt inre känslomässiga spel är ett kaos...
Just för att den värld jag själv lever i har blivit lidande och dom som påverkas är dom som står mig närmst.
Jag vet att ni inte orkar alltid.

Jag är rädd just nu, för det nya som händer.
Jag tror inte jag klarar mig utan det som folk kallar pillerlycka.
Jag försöker nu, jag försöker verkligen... men jag vet inte om jag kan härda ut.
Det känns tungt.
Allt det där fina och roliga och det som kändes så bra...
det bara försvann.
Plötsligt blev jag osäker och rädd...igen.
Rädd för självklarheter, som inte varit problem förut.

Det känns som mitt liv är som ett videoband från en tv-repris.
Man trycker play, och sen rewind, play och sen rewind.
En halvkass såpopera med b skådisar, där huvudrollen är jag, den dumma bruden med noll koll som gör samma saker HELA TIDEN, samma misstag, den enda skillnaden är att det är nya karaktärer men dock samma intriger, samma misstag. Samma gräl och samma samma.

Jag är så jävla trött på att det aldrig kan hända nåt överraskande bra, att nåt kan hålla. Att nån kan vara ärlig o trofast.
Jag är trött på mitt liv och på allt runtomkring.

Jag vill inte.