Javisst, kärlek.

Kärlek kan vara hårt, och göra ont.
Det kan såra så otroligt djupt och ge minnen man skulle kunna göra allt för att få tillbaka.
Det kan få en att ligga sömnlös i flera månader, få en att gråta tills man inte har några tårar kvar.
Kärlek, kan vara varje hjärtas höst. Jag tror de flesta vet vad jag menar, och jag tror att alla nångång känt den förtvivlan och hopplöshet ett brustet hjärta ger.

Men hellre att man en gång har älskat och blivit sårad än att aldrig ha älskat.

Kärlek är inte bara tårar, förtvivlan, brustna hjärtan, ångest och depression. Det är det vackraste som finns och det som alla längtar efter eller det som alla någongång i livet kommer uppleva, både lyckligt och olyckligt.
Allting har ett slut, ibland tills döden skiljer en åt eller ibland tidigare.

Det som alla strävar efter är väl just det dära: Tills döden skiljer oss åt, men hur många idag har haft turen att finna den lyckan redan nu? Nu talar jag om mig själv, 18 år som jag är.

Jag tror inte att många idag finner sin livs stora kärlek i min ålder. Jag må vara jävligt deprimerande som säger så, men det är vad jag tror.

Jag själv strävar efter kärlek varje dag,
jag har trott mig finna den allt för många gånger...så många gånger att jag tror att jag aldrig varit riktigt på riktigt kär i någon alls.
Jag tror inte det längre.
Jag må ha sagt att jag är kär, men om jag tänker efter, hur länge har det där pirret i magen stannat. Ja för min del inte länge alls.
Det är som att jag gång på gång lurat mig själv, haft bråttom, rusat in i saker o sen försent insett att jag inte vill eller varit den som blivit sårad.

Jag vet hur det känns att bli dumpad, trampad på och sårad, men jag vet oxå hur det känns att vara den personen som dumpar och sårar.
Men det är aldrig med flit, det är inget man gör och njuter av.
Känner man inte så känner man inte, man kan inte ljuga för sig själv.

Nu står jag här igen. Inte ensam men inte heller med någon.
Kanske är det du, du som jag letat efter.
Men tidpunkten är fel, det spelar ingen roll vad jag vill.

För nu kan jag bara vänta, och hoppas att du står kvar.
För den här gången tänker jag inte ta några risker.
Jag tänker inte ha bråttom nånstans, jag har hela livet på mig.
Och det har du med, så varför brådska...
Varför inte bara njuta av en härlig sommar och ett underbart lyckorus. Så får man se vart vi står sen...

peace out!