I need you boo.

Jag kom till insikt med en sak igår natt precis innan jag somnade.
Där låg jag, tittade på Christian när han sov. Så stillsamt, så vacker. Så plötligt kom bara tanken...
Jag kan inte leva utan honom. Jag fungerar inte som människa utan honom.
Det är en vacker tanke i sig, det är fint att även jag kunde känna så stora känslor men samtidigt är det så otroligt skrämmande.
För man kan aldrig veta vad som händer, man kan aldrig vara helt säker på att vi kommer att leva hela livet ihop. Vad som helst kan hända.
Det är klart att jag tror på oss, det ska ju vara vi mot världen så länge vi lever.
Vi ska gifta, vi ska bilda familj...vi har banne mig redan bestämt vad våra barn ska heta, Vincent och Alva.
Men...tänk om något skulle gå snett?

Jag blir så ledsen när jag tänker på ett liv utan han, jag skulle inte ha något liv längre. Inget skulle längre räcka till.
Jag blir så rädd, att aldrig mer sova intill honom, att aldrig mer höra hans andetag och hjärtslag om natten. Att aldrig mer höra hans underbara klingande skratt?
Nej, usch jag känner klumpen i halsen och tårarna bara nu.

Hursomhelst...
Christian, dig kan jag inte leva utan. Du är min bästa vän och älskare.
Vad som händer så kommer det alltid vara våra namn som kommer stå skriver i stjärnorna och längst in i mitt hjärta. Du är och förbli min fästman, o senare man i nöd i lust. För dig älskar jag och dig kommer jag alltid älska för precis den du väljer att vara. För med dig, har livet en mening.

<3