Tejpad i kanterna

Det kanske aldrig syntes i min blick, att jag behövde och ville bli älskad.
Det kanske aldrig ens hördes i min röstt.
Du kanske tyckte att mina fotspår var skarpa och att jag alltid skulle orka kämpa vidare.
Du märkte kanske aldrig hur stark den var, muren jag byggt upp för att slippa bli sårad.
Jag kanske aldrig frågade efter din mun mot min hud eller dina andetag mot mina tårar.
Men jag har alltid sprungit genom eldar ensam.
Jag är en flicka, bränd i kanterna av själviskhet.
Nu skriker jag efter någons hjärtslag.
Jag är en flicka tejpad i kanterna för att hålla ihop mig själv.
Jag ville ju inget annat än att bli älskad.

Så kände jag en gång men inte nu.
Aldrig kunde jag tro att livet skulle vända en dag.